AVskrivning
Behöver verkligen skriva av mig nu.
De senaste 5dagarna har segat sig förbi. Jag har vaknat och storbölat mitt i natten. En fruktansvärd halssveda som inte går att svälja. Kipat efter luft, samtidigt när jag har fösökt ta djupare andetag har jag haft en smärta under vänster revben. En smärta som jag föröskt lindra med en alvedon eller ipren. Antingen huttrandes eller sönder svettig har jag försökt sova vidare. Med mer eller mindre god framgång.
När jag pratade med vårdcentralen i tisdags tyckte tanten att jag som bara hade tagit en alvedon också skulle ta en ipren för att lindra smärtan och få ner febern.
Temperaturen har sedan i lördags pendlat från 38,4 och 38,4 ja jag har faktiskt trott att de har varit fel på temometern och att den inte kan visa annat. Fram till igår när den skyhöjdes till 39,4 (alltid komma fyra, jag får snart snespel) Lagom till att jag tänkte fara på teorilektionen... Blev inget av som sagt. I morse när jag vaknade frysandes vid sju kännde jag väldigt dålig. Kände även av att blodtrycket var nere vid marknivå, dvs inte alls bra, sätta sig upp>flimmer för ögonen. Fick mig till toan med trjutande ljud i öronen. Påväg tillbaka till rummet svimmar jag av och hamnar på tröskeln. Ännu mer tjutande ljud i öronen och endast svart för ögonen. Efter 10min på golvet tvingar jag mina egna ben att bära mig in till köket för att bända ner lite vatten i halsen och även hälla upp en djuptallrik med yoghurt. Skärrad sitter jag i min säng igen och trycker i mig yoghurten. Jag funderar på att ringa vårdcentralen men inser att jag aldrig kommer att kunna ta mig dit såhär. Blotta tanken på att få åka ambulans skrämmer livet ur mig. Drar i mig en ipren som får mig att storm svettas. Timmarna går och jag försöker att hålla mig vid så god min som möjligt. Till slut ligger jag utslagen på köksoffan. Hårdades stället att ligga på men det svalaste. På köksbordet ligger Telefonen och mammas lapp:
"Hej linda! Ring vårdcentralen idag. Krya på dig! kram Mamma"
Tvekandes unviker jag endå telefonen för att jag inte vet vad jag ska säga när jag ringer. Hej jag vill ta ett halsprov? Hej, det var jag som ringde i tisdags....
Jag tror själv att jag har körtelfeber. Har samtliga symtom:
Okej okej jag ska ta det lugnt. SLÅ MIG INTE I MAGEN!!!
______________________________________________________________________
Nog om min fysiska smärta. NU till grädden på mosen som gör dubbelt så ont! Psykiskt!
Några tankeställare som jag har just nu:
Varför sa du inget tidigare (inte genom msn) om hur du kände?
Är jag så svår att prata med?
Varför skickade du hoppfulla sms till mig?Ville du att jag skulle tro att allt var bra?
Känns ännu mer förjävligt att du inte sa något idag? Tala ansikte mot ansikte är guldvärt.
Är riktigt besviken och jag vet faktiskt att du kunnat göra saker och ting på ett annat sätt. Du försökte men du valde endå ett tufft alternativ.
Vem är social och pratglad när man är sjuk?
Jag vet att jag inte är den socialaste personen (Beror väldigt mkt på vilket sällskap jag befinner mig i)
tex- Större grupper med okända personer> jag blir reserverad(blyg). NÅgot jag verkligen hatar med mig själv.
Prata om mina egna känslor och tankar tycker jag också är svårt. Dom finns där inom mig men det är inget som jag gärna ta upp till ytan och visar. Dessmindre försöka förvandla dom till ord som betyder samma sak.
Men jag vet att man enbart inte kan läsa personer från utsidan man måste få känna på insidan. Insidan som räknas.
Har inte det bästa självförtroendet. Så det är väl klart att jag sitter här nu och frågar mig själv, Vad jag hade kunnat göra annorlunda, Var det något jag gjorde fel?
Det är väl frågor jag inte kommer att få svar på. Bara formulera egna...
Gjorde väldigt ont att läsa rubriken "uppdraget utfört" Känndes verkligen som något som varit planerat och nu äntligen ska få släppas ner som en bomb.. :'(
Men snälla, Dissa mig inte nu hela tiden. Vet hur det känns tidigare och vill inte genomlida detta änu en gång. Allt blir bara värre för mig.
________________________________________________________________________
Guld till alla vänner som ställer upp just nu! Jag har en tufftid framför mig men jag resa mig och ta långa friska steg igen, Inte minns på löparbanan omsisådär 1-2månder :O
FU jag kommer vara hyperaktiv.. Eller bara känna mig så och igentligen vara dödstrött.
De senaste 5dagarna har segat sig förbi. Jag har vaknat och storbölat mitt i natten. En fruktansvärd halssveda som inte går att svälja. Kipat efter luft, samtidigt när jag har fösökt ta djupare andetag har jag haft en smärta under vänster revben. En smärta som jag föröskt lindra med en alvedon eller ipren. Antingen huttrandes eller sönder svettig har jag försökt sova vidare. Med mer eller mindre god framgång.
När jag pratade med vårdcentralen i tisdags tyckte tanten att jag som bara hade tagit en alvedon också skulle ta en ipren för att lindra smärtan och få ner febern.
Temperaturen har sedan i lördags pendlat från 38,4 och 38,4 ja jag har faktiskt trott att de har varit fel på temometern och att den inte kan visa annat. Fram till igår när den skyhöjdes till 39,4 (alltid komma fyra, jag får snart snespel) Lagom till att jag tänkte fara på teorilektionen... Blev inget av som sagt. I morse när jag vaknade frysandes vid sju kännde jag väldigt dålig. Kände även av att blodtrycket var nere vid marknivå, dvs inte alls bra, sätta sig upp>flimmer för ögonen. Fick mig till toan med trjutande ljud i öronen. Påväg tillbaka till rummet svimmar jag av och hamnar på tröskeln. Ännu mer tjutande ljud i öronen och endast svart för ögonen. Efter 10min på golvet tvingar jag mina egna ben att bära mig in till köket för att bända ner lite vatten i halsen och även hälla upp en djuptallrik med yoghurt. Skärrad sitter jag i min säng igen och trycker i mig yoghurten. Jag funderar på att ringa vårdcentralen men inser att jag aldrig kommer att kunna ta mig dit såhär. Blotta tanken på att få åka ambulans skrämmer livet ur mig. Drar i mig en ipren som får mig att storm svettas. Timmarna går och jag försöker att hålla mig vid så god min som möjligt. Till slut ligger jag utslagen på köksoffan. Hårdades stället att ligga på men det svalaste. På köksbordet ligger Telefonen och mammas lapp:
"Hej linda! Ring vårdcentralen idag. Krya på dig! kram Mamma"
Tvekandes unviker jag endå telefonen för att jag inte vet vad jag ska säga när jag ringer. Hej jag vill ta ett halsprov? Hej, det var jag som ringde i tisdags....
Jag tror själv att jag har körtelfeber. Har samtliga symtom:
- huvudvärk Check
- ont i halsen Check
- hög feber Check
- svullna lymfkörtlar på halsen, i armhålorna och i ljumskarna Check
- svårt att svälja Check
- illaluktande andedräkt Check?
- förstorade och röda halsmandlarna med en gråvit beläggning.Check
- utslag på huden check
- värk i lederna Check
- ont i musklerna Check
- Svullen mjäte Check ont som satan
Okej okej jag ska ta det lugnt. SLÅ MIG INTE I MAGEN!!!
______________________________________________________________________
Nog om min fysiska smärta. NU till grädden på mosen som gör dubbelt så ont! Psykiskt!
Några tankeställare som jag har just nu:
Varför sa du inget tidigare (inte genom msn) om hur du kände?
Är jag så svår att prata med?
Varför skickade du hoppfulla sms till mig?Ville du att jag skulle tro att allt var bra?
Känns ännu mer förjävligt att du inte sa något idag? Tala ansikte mot ansikte är guldvärt.
Är riktigt besviken och jag vet faktiskt att du kunnat göra saker och ting på ett annat sätt. Du försökte men du valde endå ett tufft alternativ.
Vem är social och pratglad när man är sjuk?
Jag vet att jag inte är den socialaste personen (Beror väldigt mkt på vilket sällskap jag befinner mig i)
tex- Större grupper med okända personer> jag blir reserverad(blyg). NÅgot jag verkligen hatar med mig själv.
Prata om mina egna känslor och tankar tycker jag också är svårt. Dom finns där inom mig men det är inget som jag gärna ta upp till ytan och visar. Dessmindre försöka förvandla dom till ord som betyder samma sak.
Men jag vet att man enbart inte kan läsa personer från utsidan man måste få känna på insidan. Insidan som räknas.
Har inte det bästa självförtroendet. Så det är väl klart att jag sitter här nu och frågar mig själv, Vad jag hade kunnat göra annorlunda, Var det något jag gjorde fel?
Det är väl frågor jag inte kommer att få svar på. Bara formulera egna...
Gjorde väldigt ont att läsa rubriken "uppdraget utfört" Känndes verkligen som något som varit planerat och nu äntligen ska få släppas ner som en bomb.. :'(
Men snälla, Dissa mig inte nu hela tiden. Vet hur det känns tidigare och vill inte genomlida detta änu en gång. Allt blir bara värre för mig.
________________________________________________________________________
Guld till alla vänner som ställer upp just nu! Jag har en tufftid framför mig men jag resa mig och ta långa friska steg igen, Inte minns på löparbanan omsisådär 1-2månder :O
FU jag kommer vara hyperaktiv.. Eller bara känna mig så och igentligen vara dödstrött.
